Dravel.

jag skrev en dikt en gång, till min lillasyster, sara.
jag hade drömt om henne och hennes dåvarande pojkvän som råkade vara en av mina bästa vänner.
och jag skrev något om att de dansade på ett golv bestrött med guld-mynt.
fint blev det. men jag har glömt den dikten nu.
och jag tror inte att sara gillade den, jag tror inte hon har sparat den ens.
jag tror inte den var så bra i andras ögon.
men i mina ögon och i min värld var den fin.
åh jag avskyr sånt när man är helt inne i det själv,
typ nåt man skissar på, målar, skriver, sjunger eller bara skapar.
och andra ser inte eller fattar inte varför det är så fint.
typ ögonens betydelse på porträttet man rita, eller om man skriver saker som "where's the lost whistle when I need it the most?" som man själv tycker är så fint just för att det bara fångar känslan som man känner i det ögonblicket.
men ingen annan känner ju samma känsla som en själv, på samma gång.
eller det kanske vissa gör.
folk som är kära kanske.
men jag tror inte att jag har varit kär på riktigt än.
så jag har ingen aning.